DÄR BARNEN SOVER

Aftonbladet/Magnus Wennman i samarbete med Fotografiska till förmån för UNHCR

En saknar sin säng. En annan sin docka med de mörka ögonen. En tredje drömmer sig tillbaka till en tid när kudden inte var en fiende.

Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och mer än två miljoner barn befinner sig på flykt inom eller utanför landets gränser. De har lämnat sina vänner, sina hem och sina sängar. Några av dessa barn bjöd in för att visa var de sover nu, när allt som en gång var, inte längre finns.

Magnus Wennman, vinnare av två World Press Photo Awards och fyrfaldigt utnämnd till Årets Fotograf i Sverige har under 2015 träffat flyktingar i otaliga flyktingläger och på deras väg genom Europa. Berättelsen om när natten kommer är en levande historia, utan ett givet slut.

Fotografiska och Aftonbladet vill tillsammans uppmärksamma barnens utsatta situation på flykt undan krig till förmån för FNs flyktingorgan UNHCR.

För att hjälpa UNHCR att hjälpa barn på flykt kan du skänka pengar i utställningens insamling, alternativt skicka ett SMS med ordet FLYKT150 till 729 80 så skänker du 150 kr till UNHCR. Du kan också Swisha valfritt belopp till 123 90 01 645.

Följ Magnus Wennman på Instagram

TEXT: Carina Bergfeldt, Erik Wiman och Magnus Wennman

Dina Sadh, , Mosul, Irak.
Dina ligger under en varm filt i sin vagga. Familjen tvingades fly striderna mellan IS och den irakiska armeni Mosul och bor nu tillfälligt i ett av de många övergivna husen i den befriade delen av staden. Det finns inget att äta, eller dricka och inget bränsle berättar hennes mamma.

Dina, 1 år

MOSUL, IRAK. Dina ligger under en varm filt i sin vagga. Familjen tvingades fly striderna mellan IS och den irakiska armén i Mosul och bor nu tillfälligt i ett av de många övergivna husen i den befriade delen av staden. Det finns inget att äta, eller dricka och inget bränsle, berättar hennes mamma.

Maha, 5år. DEBAGA, IRAK. 
Maha, 5 och hennes familj flydde från byn Hawiga utanför Mosul för sju dagar sedan. Skräcken för IS och bristen på mat gjorde att de var tvungna att lämna sitt hem berättar hennes mamma. Nu ligger Maha på en smutsig madrass i det överfulla transit-tältet i flyktinglägret Debaga. 
Jag drömmer inte och jag är inte rädd för någonting längre säger Maha tyst, samtidigt som hennes mammas hand stryker henne över håret.

//


Maha, 5 years. DEBAGA, IRAQ.
Maha, 5 and her family fled from the village Hawiga outside Mosul seven days ago. The fear of Isis and the lack of food forced them to leave their home, her mother says. Now Maha lays on a dirty mattress in the overcrowded transit center in Debaga refugee camp.
I do not dream and I'm not afraid of anything anymore Maha says quietly, while her mother's hand strokes her hair.

Maha, 5 år

DEBAGA, IRAK. Maha och hennes familj flydde från byn Hawiga utanför Mosul för sju dagar sedan. Skräcken för IS och bristen på mat gjorde att de var tvungna att lämna sitt hem, berättar hennes mamma.
Nu ligger Maha på en smutsig madrass i det överfulla transit-tältet i flyktinglägret Debaga.
– Jag drömmer inte och jag är inte rädd för någonting längre, säger Maha tyst, samtidigt som hennes mammas hand stryker henne över håret.

Lamar, 5 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Hemma i Bagdad finns dockorna, leksakståget och bollen kvar, det är dem Lamar ofta pratar om när hemmet kommer på tal.
Bomben förändrade allt. Familjen var på väg för att handla mat när det slog ner i närheten av deras hus.
Det gick inte att bo kvar, säger Lamars farmor Sara.
Efter två försök att korsa havet från Turkiet i en liten gummibåt har de lyckats ta sig hit till Ungerns stängda gräns.
Nu sover Lamar på en filt i skogen, rädd, frusen och ledsen.

Mahdi, 1,5 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Mahdi är ett och ett halvt år. Han har bara upplevt krig och flykt. Han sover djupt trots att hundratals flyktingar kliver runt honom. De protesterar mot att de inte tillåts resa vidare genom Ungern.
På andra sidan gränsen står hundratals poliser uppställda. De har order av premiärministern Viktor Orbán att skydda gränsen till varje pris.
Situationen blir alltmer förtvivlad och dagen efter bilden togs satte polisen in tårgas och vattenkanoner mot flyktingarna.

Abdul Karim, 17 år

ATEN, GREKLAND. Abdul Karim Addo har inga pengar kvar. Han köpte en färjebiljett till Aten för sina sista euro.
Nu tillbringar han natten på Omonia Square, dit hundratals flyktingar kommer varje dygn. Här gör smugglare stora pengar på att ordna falska pass, buss- och flygbiljetter till människor på flykt, men Abdul Karim kommer ingenstans.
Han får låna en telefon och ringa hem till sin mamma i Syrien, men han klarar inte av att berätta för henne hur illa det är.
– Hon gråter och är rädd för min skull och jag vill inte oroa henne mer.
Han vecklar ut sin filt mitt på torget och kryper ihop i fosterställning.
– Jag drömmer om två saker. Att få sova i en säng igen och att få krama min lillasyster.

Ahmad, 7 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Inte ens sömnen är en frizon. Då kommer skräcken i repris. Ahmad var hemma när bomben slog ner i familjens hus i Idlib. Splittret träffade honom i huvudet, men han överlevde. Det gjorde inte lillebror.
Familjen hade levt med kriget som närmaste granne i flera år, men utan ett hem hade de inte längre något val. De var tvungna att fly.
Nu ligger Ahmad bland tusentals andra flyktingar på asfalten längs motorvägen som leder fram till Ungerns stängda gräns
Det är dag 16 på flykt. Familjen har sovit i busskurer, på vägen och i skogen berättar Ahmads pappa.

Shehd, 7 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Shehd älskar att rita, men till slut hade alla teckningar samma motiv: Vapen.
– Hon såg dem hela tiden, de fanns överallt, berättar hennes mamma när den lilla flickan sover på marken alldeles intill Ungerns stängda gräns.
Nu ritar hon inte alls. Familjen fick varken med sig papper eller kritor på flykten.
Shehd leker inte heller längre. I flykten tvingas barn bli vuxna och dela oron för vad som händer om en timme eller om en dag.
Familjen har haft svårt att få tag på mat under sin vandring. Vissa dagar har de fått nöja sig med äpplen de kunnat plocka från träden längs deras väg. Om familjen vetat hur svår resan skulle bli, hade de hellre riskerat sina liv i Syrien.

Sham, 1 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Allra längst fram, precis vid gränsen mellan Serbien och Ungern, vid den fyra meter höga järngrinden ligger Sham i sin mammas armar. Några decimeter bakom dem ligger det Europa de så desperat försöker att nå.
Bara en dag tidigare släpptes de sista flyktingarna igenom och fördes med tåg mot Österrike. Men Sham och hans mamma kom för sent precis som tusentals andra flyktingar som nu väntar utanför det stängda Ungern.

Abdullah, 5 år

BELGRAD, SERBIEN. Abdullah har en blodsjukdom. I två dagar har han sovit utanför centralstationen i Belgrad.
Han såg sin syster bli dödad i deras hem i Daraa.
– Han är fortfarande i chock och drömmer mardrömmar varje natt berättar hans mamma.
Abdullah är trött och mår inte bra men hans mamma har inga pengar att köpa medicin för.

Juliana, 2 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Det är 34 grader varmt. Flugorna kryper i Juliannas ansikte och hon rör sig oroligt i sömnen. Familjen har gått i två dagar upp genom Serbien. Det är den senaste etappen på en flykt som pågått i tre månader.
Flickans mor lägger sin tunna sjal över sin dotter på marken. Då blir hon lugn.
Några meter från rastplatsen trampar fötter förbi i en aldrig sinande ström. Det är slutet av augusti och Ungern håller på att linda in sig i taggtråd för att stänga ute strömmen av flyktingar, men några dagar till går det att passera vid gränsstaden Horgos. Så fort det kvällen kommer ska Julianas familj göra ett försök.

Ahmed, 6 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. Det är efter midnatt när Ahmed somnar i gräset. Runt omkring sitter fortfarande de vuxna och gör upp planer för hur de ska ta sig in i Ungern utan att behöva registrera sig hos myndigheterna.
Ahmed är sex år gammal och bär sin egen väska under de långa sträckor som familjen går till fots.
– Han är modig och gråter bara ibland på kvällarna, säger hans farbror som tagit hand om Ahmed sedan pappan dödades i hemstaden Deir Azour i norra Syrien.

Shiraz, 9 år

SURUC, TURKIET. Shiraz, 9, var tre månader gammal när hon drabbades av en allvarlig feber. Läkaren konstaterade polio, och rådde hennes föräldrar att inte lägga alltför mycket pengar på medicin åt flickan som ”ändå var chanslös”. Sedan kom kriget. Hennes mamma, Leila, börjar gråta när hon beskriver hur hon virade in flickan i en filt och bar henne över gränsen från Kobane till Turkiet. Shiraz, som inte kan prata, har fått en trävagga i flyktinglägret. Där ligger hon. Dag som natt.

 


Mardin, 5 år

SANLIURFA, TURKIET. Mardin saknar sin pappa, men inte kriget.
Hon saknar sitt hus i Kobane, men inte bristen på tak.
– Jag minns vårt hus och leksaker. Mitt hus hade samma färg som socker.
Hennes mamma sa åt henna att packa en väska till Turkiet. Hon visste inte vad Turkiet var.
– Vi lämnade vårt hus och flydde mot gränsen. Det var kallt, vi virade in oss i filtar. Det enda vi åt var små bitar av bröd.

Mohammed, 13 år

NIZIP, TURKIET. Mohammed, 13, älskar hus. Hemma, i Aleppo, tyckte han om att gå och titta på dem. Nu är många av hans favoritbyggnader borta, söndersprängda. Själv vårdas han på ett sjukhus och undrar om drömmen att bli arkitekt någonsin kommer att bli uppfylld.
– Det konstigaste med krig är att man vänjer sig vid att vara rädd. Det trodde jag inte, säger han.

Iman, 2 år

AZRAQ, JORDANIEN. Iman, 2, har lunginflammation och en infektion i bröstet. Det är tredje dagen hon sover i den här sängen. Hon är på ett sjukhus.
– Hon sover mest hela tiden nu. I vanliga fall är hon en glad flicka, men nu är hon trött. Hon springer överallt när hon är frisk. Hon älskar att leka med sand, säger hennes mamma, Olah, 19.

Gulistan, 6 år

SURUC, TURKIET. Det är skillnad på att blunda och att sova. Det vet sexåriga Gulistan. Hon tycker bättre om att sluta ögonen och låtsas. För varje gång hon somnar på riktigt kommer mardrömmarna.
– Jag vill inte sova här, jag vill sova hemma, säger hon.
Hon saknar sin kudde som hon hade i Kobane. Ibland lägger hon sig mot sin mamma, och använder henne som kudde.

Tamam, 5 år

AZRAQ, JORDANIEN. Femåriga Tamam är rädd för sin kudde. Varje kväll när det är dags att lägga sig kommer tårarna. Luftanfallen i hemstaden Homs kom oftast på natten och trots att hon sovit på andra ställen i nästan två år förstår hon fortfarande inte att det inte är kudden som är farlig.

Esra, 11, Esma, 8, och Sidra, 6 år

MAJDAL ANJAR, LIBANON. När Selam, 37, nattar Esra, 11, Esma, 8 och Sidra, 6, är det hennes tröst att veta att de inte kommer attackeras under natten, att barnen är trygga. Hennes sorg är att de ständigt drömmer om sin far, som fördes bort och försvann under kriget, och vaknar ledsna.
– Jag brukar drömma om att pappa kommer med godis till mig, säger Sidra.

Maram, 8 år

AMMAN, JORDANIEN. Åttaåriga Maram hade precis kommit hem från skolan när raketen träffade hennes hus. En bit av taket landade rakt på henne. Hennes mamma tog henne till ett fältsjukhus men ambulanshelikopter förde henne över gränsen till Jordanien. Skalltraumat har orsakat en hjärnblödning. De första elva dagarna var hon i koma. Nu är hon vaken, men hennes käke är bruten och hon kan inte prata.

Ralia, 7 och Rahaf, 13 år

BEIRUT, LIBANON. Ralia, 7, och Rahaf, 13, bor på gatan i Beirut. De kommer från Damaskus, där en granat dödade deras mamma och bror. Tillsammans med sin pappa har de sovit på trottoaren i ett år. De ligger alltid nära varandra på kartongerna. Rahaf säger att hon är rädd för ”bad boys”. När hon säger det börjar Ralia att gråta.

Moyad, 5 år

AMMAN, JORDANIEN. Moyad, 5, och hans mamma behövde mjöl till spenatpajen de skulle baka. Hand i hand gick de till marknaden i Dar’a för att handla. De gick förbi en taxi, där någon placerat en bomb. Moyads mamma dog omedelbart. Pojken, som flugits till Jordanien, har splitter i sitt huvud, sin rygg och sitt bäcken.

Walaa, 5 år

DAR-EL-IAS, LIBANON. Walaa, 5, vill åka hem. Hon berättar att hon hade ett eget rum i Aleppo. Där grät hon aldrig när hon skulle lägga sig. Här, i flyktinglägret, gråter hon varje natt. Hon tycker att det är otäckt att vila huvudet mot kudden, för natten har blivit otäck. Det var då som anfallen kom. På dagarna brukar hennes mamma bygga ett litet hus av kuddarna, för att lära Walaa att de inte är farliga.

Amir, 20 månader

ZAHLE FAYDA, LIBANON. Amir, 20 månader, föddes på flykt. Hans mamma säger att hon tror att pojken traumatiserades redan i magen.
– Amir har aldrig sagt ett enda ord, säger Shahana, 32.
Amir har inga leksaker i plasttältet där familjen bor, men vad han än hittar på marken brukar han leka med.
– Han skrattar ofta, även om han inte pratar, säger mamman.

Fara, 2 år

AZRAQ, JORDANIEN. Fara, 2, älskar fotboll. Hennes pappa försöker rulla ihop bollar av allt material han kan hitta, men de går snabbt sönder. Varje kväll när han säger god natt till flickan, och hennes storasyster Tisam, 9, hoppas han att de ska vakna till en ny dag när de kommer att få en riktig boll att leka med. Alla andra drömmar känns ouppnåeliga för honom, men den håller han fast vid.

Fatima, 9 år

NORBERG, SVERIGE. Fatima drömmer varje natt att hon ramlar från ett skepp. Tillsammans med mamma Malaki och hennes två syskon flydde hon från staden Idlib när den syriska nationella armen urskillningslöst slaktade civilbefolkningen i staden. Efter två år i ett flyktingläger i Libanon blev situationen ohållbar och de lyckades ta sig till Libyen och ombord på en överfull båt. På däck fanns en höggravid kvinna som födde sitt barn efter tolv timmar i stekande sol. Fatima såg allt. Också att barnet var dödfött och slängdes överbord. När smuggelbåten började ta in vatten blev de upplockade av italiensk kustbevakning.

Engelsk översättning: Kathleen Dodd Syk
Arabisk översättning: Nour Saeed
Redaktör: Titti Jersler
Särskilt tack till: Caroline af Ugglas (sång), Mattias Torell ( gitarr och mandolin), Heinz Liljedahl (produktion) Magnus Frykberg (mix) för nyinspelningen av Vargsången. Astrid Lindgrens stiftelse Saltkråkan och Ulla Isfält för tillåtelsen att göra denna unika nyinspelning.


UNHCR-SE-Horizontal-white

Hjälp barnen på flykt!

Läget är akut! UNHCR är på plats i Syriens grannländer, runt Medelhavet och längs flyktvägarna genom Europa och ger flyktingar tak över huvudet, madrasser, filtar, mat och annan nödhjälp.

SMS:a FLYKT150 till 729 80 och ge 150 kr

Swisha valfritt belopp till 123 90 01 645

PG 90 01 64-5

 

logoAftonbladet_vihjalper logo_fotografiska